Skjuta Rådjur

Prolog

Oavfyrade skott, ljudet av ett gevär som långsamt skär genom luften, avvaktande beredda kulor. Ett rådjur i skogen som springer så fort. Med flämtande andning och bultande hjärta. ”Skjut mig inte”. Snälla, skjut henne inte.

”På natten är jag ett jagat djur, på kvällen och vid gryningen.

På morgonen är jag människa igen.

Morgon, du förbarmande.”

X

Vem är hon, hon som springer där ute i skogen? Hon som söker skydd långt in bland den våta mossan som aldrig skulle avslöja henne för dem. Hon som med spenslig, smidig kropp känner marken väl och vet var fallen är. Hon som ofta springer själv om natten.

Varför hänger hon sig kvar i mörkret, i de våta, kalla skogsnätterna?

Varför är de ute och skjuter rådjur om natten?

Epilog

Jag vet inte. Det är något tryckt över världen. Ett mörker jag inte begrep förr.
Det är som att det inte försvinner, inte mattas, inte lyfts. Det är mörka moln på himlen som inte skingras. Ett tungt lock som tynger ner mig till marken och trycker ner mig i jorden. Jag ser inte mina fötter för all skit, jorden sluter sig om dem, gräver ner, täcker över. Begravda fötter och ett lock som stängts. En tyngd jag inte burit förr. Inga ben knäcks, ingen kropp faller, jag står kvar och benen är i jorden. Men inga ben knäcks, inget fall. Kroppen trycks bara ner i jorden och jorden täcker över. Moln som inte skingras. Men min kropp är i jord och det är tystare, trängre och mörkare.

Oron över att inte vara en vanlig, normal människa.

______________________________________________________

Ja, jag vet inte, hur ska jag få ihop det här?

En början. Ett slut. En fyllning som tycks omöjlig att konstruera och en cirkel som väl omöjligt kan bli rund? Jävla skit. Bind ihop. Du har minst 70 a4or på dig Jenny.

det kommer inte bli nåt av detta