Jag har en underlig känsla ikväll, det kitlar över bröstet som om något försöker smyga sig ut ur mig, lite försiktigt men energiskt försöker detta något tråckla sig ut.
Som att ha en själ som helst av allt skulle vilja flyga på egen hand.
Som ett livligt barn som inte vill bäras, som vill springa själv.
Men
mamman håller ett hårt och stadigt grepp, hon måste hålla kvar barnet,
den är hennes, den är det hon andas, den är det hon
skrattar, hon kan inte tänka sig att gå genom livet ensam och tom, genomskinlig och
grå.
Även om det inte är rätt, barn bör få springa runt, håll hårdare, släpp
för allt i världen inte barnet kvinna.
Jag trycker tillbaka trots allt, stanna hos mig själ, snälla, du färgar mig.
Men den där underliga, flyktiga känslan över bröstet är kvar så jag ligger stilla och andas knappt och väntar. Och ber. Låt det inte vara själen som vandrar ut.
