och här sitter jag sprunget ur ett revben, ett krokigt revben som Goethe skrev. Jag är både svagare till själ och kropp, mitt förstånd är som ett barn. (Häxhammaren 1486). Jag har mycket orenlighet och föga visdom. (Martin Luther). Jag tänker med magen, levern och livmodern.( August Strindberg). Oh what a life liksom.  



Hur kan man undvika känslor av vrede och bitterhet, hjälplöshet och överlägsenhet? Hur kan man behålla sin objektivitet inför denna tröga dumhet, inför dessa orättvisor som så regebundet och ofta hoppar fram ur det som är bedömt som det bästa som tänkts och sagts om de mänskliga villkoren i den västerländska traditionen(Gunilla Sissa).


Jag måste säga att jag är så jävla trött på hela skiten. Fuck Goethe, Fuck Strindberg, Fuck M. Luther. Ja fucka hela jävla skiten, för nu börjar jag tröttna på att vara ett jävla revben. Mitt förstånd är inte som ett barn och jag tänker FÖR FAN inte med magen, levern och med min livmodern.