"Vi går i en mörk skog. Det är tunna strängar av ljus mellan trädens grenar. Det luktar starkt av lavarna. Som ur en djurpäls. Det är snålt med löv inne i det knappt ljusgenomdragna dunklet. Björkarna är raggiga av svartlav.
En doft av mandel kommer oförvarandes ur syran och multenheten. Stark och söt. Vill du att vi ska följa den?
Jag vet inte vem du är. Ibland skymtar jag en orakad kind, ett par runda glasögon av den sort som vi skrattade åt förr. En lång överrock av stelt ylletyg. Vi ska inte föreställa oss varandra. Det är inte bra för oss. Du går med mig.
Det finns en varg härinne. En varginna. hon stryker i utkanten av vårt synfält.
Vad ska vi göra med vargen? Har du skoter? Om det vore vinter och du hade skoter kunde du hetsa henne till döds. Nu är det sommar. Det ligger en stark mandeldoft över denna solfläckade mossmark. Luften är mycket stilla men när den rörs för brisen med sig rovdjurslukt. Vad kan man göra med en varg utom att döda den? Vi måste gå undan nu. Vi måste gå ut ur skogen och vi är redan långt borta från den andra doften, från vällukten som var så stark att den nästan var bitter. Vi fick inte veta varifrån den kom"
Kerstin Ekman
Det är inte så deppigt väl, det är vackert. Det t.o.m. blomstrar tycker jag nog. Hon kan sitt, den där Ekman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar