kvöld / sólsetur

tidsångest. klockan är snart nio, solen lyser svagt in genom de skira gardinerna. grannarna är förvånadsvärt tysta och jag är inte på väg för första gången på väldigt länge känns det som. tänker på att tiden är som ett öppet såll, den bara forsar och forsar utan att silas. flyter med i en sörja som jag inte riktigt kan gripa eller stoppa. ungdomens dagar blir mindre och mindre, det är skrämmande på många sätt och vis. bortfärdar det för mesta med att det blir bättre och bättre på vägen. vet inte om jag hittar på, det skulle va coolt men sån är inte jag. för ett tag sen var jag jordad men det försvann med alla människor. nu är jag bland molnen med fåglarna och som de andra förvirrade varelserna. varken hinner eller prioriterar att tänka. blir trögare fast min hjärna borde gå på högvarv för vitaliteten och fritiden finns ju där. samtidigt inte. ungdomens dar "jagets tid". den procentuella tiden man spenderar enbart på att tänka på sig själv känns nästan sjukligt stor. hur länge ska det vara så? jag kommer inte orka med det så länge till. håller på att bilda "på spaning efter den tid som flytt" och då kan man ju inte stå stilla heller. vá vad detta hljómar undarlegt. mitt intellekt dansar bakåt och tiden rusar frammåt. Kvíði